Suomeksi - På svenska - In English - Sme - Fr - Ru - Et - De

Korkein oikeus

Korkein oikeus

Etusivu » Lausunnot » Lausunnot » Utlåtande gällande Ålands lagtings beslut 23.11.2016 om antagande av landskapslag om tillämpning på Åland av lagen om anmälda organ för vissa produktgrupper

Utlåtande gällande Ålands lagtings beslut 23.11.2016 om antagande av landskapslag om tillämpning på Åland av lagen om anmälda organ för vissa produktgrupper

Diaarinumero:
OH2017/8
Taltionumero:
395
Antopäivä:
3.3.2017

Högsta domstolen
Utlåtande OH 2017/8
3.3.2017

Till Republikens President

HÄNVISNING Justitieministeriets brev 5.1.2017 gällande ärendet nr 49/08/2016

ÄRENDE Ålands lagtings beslut 23.11.2016 om antagande av landskapslag om tillämpning på Åland av lagen om anmälda organ för vissa produktgrupper

UTLÅTANDE

Högsta domstolen har granskat lagtingsbeslutet i det syfte som stadgas i 19 § 2 mom. självstyrelselagen för Åland och får som sitt utlåtande anföra följande.

Lagtinget har genom sitt beslut antagit en landskapslag om tillämpning på Åland av lagen om anmälda organ för vissa produktgrupper (278/2016). Syftet med landskapslagen, som är en blankettlag, är att den reglering som förnyats i riket ska kunna tillämpas i landskapet. Genom landskapslagen genomförs till vissa delar nio produktdirektiv som innehåller enhetliga bestämmelser om godkännande av sådana organ som har i uppgift att bedöma om produkter överensstämmer med de krav som uppställs för dem.

Avsikten är att för landskapet skapa ett enhetligt regelverk såsom det som gäller i riket då det gäller att godkänna och utse de så kallade anmälda organen som produktdirektiven förutsätter. Genom kraven på anmälda organ vill man säkerställa att kvaliteten på det arbete som dessa organ utför är jämn och att den följer förutsättningarna för en sund konkurrens. (RP 21/2016 rd s. 22).

Föremålet för regleringen i landskapslagen hänför sig till flera lagstiftningsområden. Av dessa är det primära näringsverksamhet. Enligt 18 § 22 punkten självstyrelselagen har landskapet lagstiftningsbehörighet i fråga om näringsverksamhet med beaktande av vad som stadgas i bland annat 27 § 12 punkten. Enligt sistnämnda punkt är lagstiftningsbehörigheten i fråga om utrikeshandeln förbehållen riket. I 18 § 22 punkten anges också begränsningar i behörigheten bland annat genom en hänvisning till 27 § 19 punkten som gäller standardisering som hör till rikets lagstiftningsbehörighet. Dessa begränsningar äger inte relevans i detta ärende. Högsta domstolen är enig med Ålandsdelegationen om att den näringsverksamhet det nu är fråga om faller under landskapets lagstiftningsbehörighet.

Landskapslagen bidrar till att hindra att produkter och tjänster som kan förorsaka personskador får utbredning. Landskapslagen kan därför anses beröra området konsumentskydd på vilket riket har lagstiftningsbehörighet med stöd av 27 § 10 punkten självstyrelselagen. Några stadganden som materiellt skulle reglera konsumentens ställning innehåller landskapslagen emellertid inte. Också området för hälsovård tangeras. Enligt 18 § 12 punkten självstyreselagen har landskapet lagstiftningsbehörighet beträffande hälso- och sjukvård med vissa undantag som det nu inte är fråga om.

I landskapslagen ingår stadganden om myndigheter. Enligt 18 § 1 punkten självstyrelselagen har landskapet lagstiftningsbehörighet i fråga om landskapsregeringen och i fråga om de myndigheter och inrättningar vilka lyder under den.

Av det föregående framgår att landskapslagen generellt sett reglerar områden inom landskapets lagstiftningsbehörighet.

Vad gäller uteslutande av tillämpningen av rikslagstiftning i landskapet ger landskapslagen anledning till följande konstaterande.

I 2 § 2 mom. landskapslagen stadgas att bestämmelsen i 5 § 2 mom. i lagen om anmälda organ för vissa produktgrupper inte ska äga tillämpning i landskapet.

Landskapslagen godkändes 23.11.2016 och det nämnda 5 § 2 mom. rikslagen var då i kraft i den lydelse lagrummet hade enligt lag 457/2016. Lagrummet har sedermera 16.12.2016 ändrats i lagen 1136/2016, som trädde i kraft 1.1.2017. Ändringen av 5 § innebar för 2 momentets vidkommande en¬dast att den sista meningen överfördes till ett nytt 3 moment. Den mening, som vid den senare lagändringen överfördes till ett skilt 3 mom. föreskriver att de behöriga myndigheterna övervakar de anmälda organ som de har godkänt och saknar därför relevans i detta sammanhang. Det centrala innehållet i 2 momentet var och är att Kommunikationsverket är behörig myndighet, om ansökan gäller att till anmälda organ utse organ för bedömning av överensstämmelse med kraven för produkter som hör till tillämpningsområdet för informationssamhällsbalken.

Enligt 1 § informationssamhällsbalken är ett syfte med lagen att främja utbudet och användningen av elektroniska kommunikationstjänster samt att säkerställa att kommunikationsnät och kommunikationstjänster på skäliga villkor är tillgängliga för alla i hela landet. Informationssamhällsbalken gäller således både allmän televerksamhet (3 § 27 punkten) och överförings- och sändningstjänster i masskommunikationsnät (3 § 37 punkten).

Riket har enligt 27 § 40 punkten självstyrelselagen lagstiftningsbehörighet i fråga om televäsendet. Landskapet har enligt 18 § 20 punkten lagstiftningsbehörighet i fråga om rätt att utöva rundradio- och televisionsverksamhet inom landskapet med de begränsningar som följer av 27 § 4 punkten, som gäller förhållandet till utländska makter. Högsta domstolen anser det vara uppenbart att ett stadgande om utseende av anmälda organ inom televäsendet bör anses falla under nämnda 27 § 40 punkten självstyrelselagen.

Landskapet har således inte behörighet att i landskapslag inta ett stadgande som avser att sätta ett lagrum som stiftats inom ramen för rikets lagstiftningsbehörighet ur kraft i landskapet. Stadgandet i 2 § 2 mom. landskapslagen utgör därför en behörighetsöverskridning.

Enligt 3 § landskapslagen ska hänvisningar i lagen om anmälda organ för vissa produktgrupper till bestämmelser i rikslagstiftningen inom landskapets behörighet i landskapet avse motsvarande bestämmelser i landskapslagstiftningen. Detta såsom många motsvarande stadganden i landskapslagstiftningen kan i praktiken ge upphov till osäkerhet i frågor om tillämplig lag. Stadgandet utgör i sig ingen behörighetsöverskridning.

Med hänvisning till det ovan sagda finner Högsta domstolen att den granskade landskapslagen faller inom landskapets behörighet förutom stadgandet i 2 § 2 mom. landskapslagen som utgör en behörighetsöverskridning. Därför hemställer Högsta domstolen att 2 § 2 mom. landskapslagen förordnas att förfalla. Stadgandet torde dock inte ha en avgörande betydelse för tillämpningen av landskapslagen i övrigt, varför den till övriga delar kan förordnas att träda i kraft.

De handlingar som bilagts justitieministeriets skrivelse återställs.

I ärendets handläggning har deltagit justitieråden Bygglin, Rautio, Poutiainen, Sippo och Kantor. Föredragande har varit Frey Nybergh.

 
Julkaistu 6.3.2017  Päivitetty 18.4.2017