Utlåtande gällande Ålands lagtings beslut 9.11.2016 om antagande av landskapslag om tillämpning på Åland av lagen om explosiva varors överensstämmelse med kraven

Diaarinumero:
OH2017/7
Taltionumero:
394
Antopäivä:
3.3.2017

Högsta domstolen
Utlåtande OH 2017/7
3.3.2017

Till Republikens President

HÄNVISNING Justitieministeriets brev 5.1.2017 gällande ärendet nr 45/08/2016

ÄRENDE Ålands lagtings beslut 9.11.2016 om antagande av landskapslag om tillämpning på Åland av lagen om explosiva varors överensstämmelse med kraven

UTLÅTANDE

Högsta domstolen har granskat lagtingsbeslutet i det syfte som stadgas i 19 § 2 mom. självstyrelselagen för Åland och får som sitt utlåtande anföra följande.

Lagtinget har genom sina beslut antagit en landskapslag om tillämpning på Åland av lagen om explosiva varors överensstämmelse med kraven. Genom landskapslagen genomförs EU:s direktiv 2014/28/EU om harmonisering av medlemsstaternas lagstiftning om tillhandahållande på marknaden och övervakning av explosiva varor för civilt bruk samt kraven i kommissionens direktiv 2008/43/EG och 2012/4/EU om inrättandet av ett system för identifiering och spårning av explosiva varor för civilt bruk i enlighet med rådets direktiv 93/15/EEG.

Principiella synpunkter på genomförande av lagstiftningen

Landskapslagen är en så kallad blankettlag enligt vilken rikets ovan nämnda lag görs tillämplig i landskapet med de avvikelser som anges i landskapslagen.

Det föreliggande ärendet företer motsvarande särdrag som ärendet OH 2017/6 som gäller Ålands lagtings beslut 9.11.2016 om antagande av landskapslag om tillämpning på Åland av lagen om överensstämmelse med kraven för utrustning och säkerhetssystem som är avsedda för användning i explosionsfarliga omgivningar. Högsta domstolen ger sitt utlåtande samma dag i vartdera ärendet.

I ärendet OH 2017/6 konstaterar Högsta domstolen att det inte torde finnas hinder att landskapslagen träder i kraft enbart på den grunden att den rikslag som landskapslagen bygger på inte slutbehandlats av riksdagen vid den tidpunkt då lagtingsbeslutet fattades. I föreliggande ärende föreligger till denna del samma omständigheter. Såsom Ålandsdelegationen framfört var lagen ännu under handläggning i riksdagen när lagtinget 9.11.2016 antog landskapslagen. Riksdagen antog lagen 15.11.2016 och republikens president stadfäste densamma 16.12.2016. Såsom senare framgår, innehåller rikslagen (FFS 1140/2016) till en stor del bestämmelser från rättsområden som hör till rikets lagstiftningsbehörighet. Lagtexten i rikslagen, såsom den förelåg i riksdagen, var emellertid känd i lagtinget och genomgick inga förändringar efter den tidpunkt lagtinget godkänt blankettlagen. Högsta domstolen hänvisar därför till det som anförts om denna problematik i det nämnda utlåtandet.

Den omständigheten att rikslagstiftning inte förelåg vid den tidpunkt då landskapslagstiftningen godkändes i lagtinget utgör enligt Högsta domstolens åsikt inte heller i detta fall i sig något hinder för att landskapslagen nu träder i kraft.

Granskning av lagstiftningsbehörigheten i övrigt

Föremålet för regleringen i landskapslagen hänför sig till flera lagstiftningsområden. Av dessa är det primära näringsverksamhet. Enligt 18 § 22 punkten självstyrelselagen har landskapet lagstiftningsbehörighet i fråga om näringsverksamhet med beaktande av vad som stadgas i bland annat 27 § 12 punkten. Enligt sistnämnda punkt är lagstiftningsbehörigheten i fråga om utrikeshandeln förbehållen riket. I 18 § 22 punkten anges också begränsningar i behörigheten bland annat genom en hänvisning till 27 § 19 punkten som gäller standardisering som hör till rikets lagstiftningsbehörighet. Landskapslagen berör också området konsumentskydd på vilket riket har lagstiftningsbehörighet med stöd av 27 § 10 punkten självstyrelselagen.

Landskapslagen bidrar till att hindra att produkter och tjänster som kan förorsaka personskador får utbredning och gäller på detta sätt produktsäkerhet som har samband med området för hälsovård. Enligt 18 § 12 punkten självstyrelselagen har landskapet lagstiftningsbehörighet även beträffande hälso- och sjukvård med vissa undantag som det nu inte är fråga om. Lagen om explosiva varors överensstämmelse med kraven är produktspecifik och den gäller därför också produktsäkerhet som hör till landskapets lagstiftningsbehörighet.

Till den del riket enlig det som ovan konstaterats har lagstiftningsbehörighet finner Högsta domstolen att re-gleringen i landskapslagen inom dessa områden motsvarar regleringen i rikslagen. Stadgandena har med stöd av 19 § 3 mom. självstyrelselagen kunnat tas in i landskapslagen för vinnande av enhetlighet och överskådlighet.

Enligt 14 § 3 mom. och 15 § 2 mom. i lagen om explosiva varors överensstämmelse med kraven ska viss information lämnas till Säkerhets- och kemikalieverket. Enligt 2 § 1 punkten landskapslagen gäller att denna information, till den del det är fråga om landskapets lagstiftningsbehörighet, på Åland ska lämnas till landskapsregeringen. Att på detta sätt ospecificerat reglera skyldigheten att lämna information till landskapsregeringen istället för till riksmyndigheten kan leda till ovisshet hos dem som har denna skyldighet. Detta är ett återkommande problem vid blankettlagstiftning och förutsätter rådgivning i landskapet. I sig utgör stadgandet inte en behörighetsöverskridning.

Enligt 2 § 2 punkten landskapslagen gäller på Åland att bestämmelsen i 24 § i lagen om explosiva varors överensstämmelse med kraven inte ska tillämpas på Åland till den del det är fråga om landskapets lagstiftningsbehörighet. I 24 § 1 mom. rikslagen stadgas att i fråga om utveckling och uppföljning av bestämmelserna i denna lag bistås arbets- och näringsministeriet och Säkerhets- och kemikalieverket av delegationen för säkerhetsteknik, som tillsätts av statsrådet för tre år i sänder. I 2 mom. paragrafen ges statsrådet rätt att utfärda förordning om delegationens sammansättning. Begränsningen för landskapets del ingriper inte i rikets lagstiftningsbehörighet och är möjlig på grund av blankettlagstekniken. Stadgandet utgör inte en behörighetsöverskridning.

Delegering av normgivningsmakt

Högsta domstolen har sedan Finlands grundlag trätt i kraft också granskat stadganden om delegering av normgivningsmakt i de landskapslagar om vilka domstolen avgett utlåtanden och härvid tagit ställning till huruvida de krav som ställs i 21 § 1 mom. självstyrelselagen och 80 § grundlagen uppfyllts. I detta ärende kan konstateras att enligt 5 § landskapslagen kan landskapsregeringen inom landskapets behörighet genom landskapsförordning besluta att författningar som utfärdats med stöd av lagen om explosiva varors överensstämmelse med kraven på Åland ska tillämpas oförändrade eller med de ändringar landskapsregeringen föreskriver. Högsta domstolen konstaterar att detta stadgande kan leda till ovisshet om vad normgiv¬ningsmakten gäller. Detta är dock en följd av blankettlagstekniken och utgör i sig inte en behörighetsöverskridning; normgivningsmakten är i stadgandet klart begränsad till landskapets behörighetsområde.

Straff

Enligt 6 § 1 mom. landskapslagen ska vid tillämpning av straffbestämmelsen i 23 § 1 mom. 10 och 12 punkterna i lagen om explosiva varors överensstämmelse med kraven, skyldigheten att underrätta Säkerhets- och kemikalieverket om fara gälla gentemot landskapsregeringen, till den del det är fråga om Ålands lagstiftningsbehörighet. I 6 § 2 mom. stadgas att för det fall att informationsskyldigheten enligt 1 mom. överförs till en riksmyndighet genom en överenskommelseförordning, ska informationsskyldigheten gälla gentemot den riksmyndighet som enligt överenskommelseförordningen utövar tillsynen.

Det är fråga om beläggande med straff och storleken av straff inom rättsområden som hör till landskapets lagstiftningsbehörighet. Enligt 18 § 25 punkten självstyrelselagen har landskapet behörighet angående detta område. Det oaktat konstaterar Högsta domstolen att utformningen av stadgandet i konkreta fall kan leda till frågan huruvida stadgandet är tillräckligt entydigt för att kunna läggas till grund för en dom i ett brottmål med beaktande av den så kallade legalitetsprincipen.

Slutsats

Med hänvisning till vad som ovan anförts finner Högsta domstolen att något hinder för att landskapslagen ska träda i kraft inte torde föreligga.

De handlingar som bilagts justitieministeriets skrivelse återställs.

I ärendets handläggning har deltagit justitieråden Bygglin, Rautio, Poutiainen, Sippo och Kantor. Föredragande har varit Frey Nybergh.

 
Julkaistu 6.3.2017  Päivitetty 18.4.2017